Frivården i Norrköping klockan åtta. Specialister på skyddstillsyn, kontraktsvård, personutredningar, samhällstjänst och intensivövervakning samlas. Någon går igenom en anmälan om att en klient med fotboja har brutit mot reglerna. En annan frivårdare plockar ihop det som behövs för ett besök på anstalten, där en klient efter sex år i fängelse ska friges villkorligt med övervakning.
Tingsrätten har skickat två brev sedan igår. Personutredningar ska göras, dels på en förstagångare, misstänkt för att ha gjort inbrott i en sportbutik, dels på en före detta missbrukare, häktad för grov misshandel. Den andra utredningen har hög prioritet, det är bråttom.
Så börjar porttelefonen ringa. Det är inte längre öppet hus hos frivården, alla klienter som övervakas och som ska infinna sig här, får kallelser med exakta tider.
En handläggare sitter ensam eftersom klienten inte kommer på utsatt tid. Det är tredje gången en kallelse inte leder till besök och trots en varning i sista utskicket uteblir klienten. Handläggaren skriver ett underlag som ska dras inför övervakningsnämnden, som beslutar om åtgärd. Nämnden består av en erfaren lagman, en sekreterare och politiskt tillsatta nämndemän.
Två lekmannaövervakare besöker en av frivårdsinspektörerna, en av dem är helt ny. Dessa övervakare, privatpersoner med ett starkt samhällsengagemang, är en viktig del i frivårdens arbete, de fungerar både som ett kontrollverktyg och som ett stöd till den övervakade. Idag ska man gå igenom nybörjarens första klient.
Hallen innanför ytterdörren är litet och båda dörrarna som går längre in i lokalen är låsta. Rakt fram skyddar tjockt glas dem som jobbar i receptionen. Så när en drogpåverkad klient kliver in, förbannad och upprörd, stannar besöket i hallen. Incidenten visar varför det är tidsbestämda besök som gäller.
I en telefon bestämmer en handläggare tillsammans med en av stadens idrottsföreningar hur ett straff till samhällstjänst i fyrtio timmar ska genomföras. I en annan lur får en av de andra frivårdarna veta att det behandlingshem man vill skicka en klient till är fullt. Det samtalet följs av ytterligare sex, innan problemet är löst.
Det är ofta ont om tid, så flera av de kontakter med intagna som snart ska påbörja villkorlig frigivning måste ske med telefon istället för besök. En av handläggarna hinner med två sådana samtal, ett inbokat möte med en klient och en anstaltsplanering för en person som just dömts till ett års fängelse, innan det är dags för lunch.
En av handläggarna, som håller i sammanlagt trettiofyra ärenden, väljer att sitta kvar och förbereda sitt nästa möte. Mannen, som dömts till kontraktsvård, har bett om ett planerat samtal utanför tidsplanen. Något har gått snett, klienten ropar uppenbarligen på hjälp.
"Jag berömde en klient som löst en uppgift bra häromdagen. Du är ju jättesmart, sa jag. Man märkte tydligt att det var länge sedan någon såg honom som annat än en utslagen buse, som en värdelös knarkare."
I ett annat rum sitter en frivårdsinspektör med ett inte alldeles ovanligt problem. En klient med lång erfarenhet av kriminalvård i olika former, ser frivården som ett fullständigt onödigt steg mellan fängelse och frihet. Han vill inte ha någon hjälp, inga samtal eller någon form av programverksamhet. Han vill bara genomlida det år han först en gång var fjortonde dag och senare en gång i månaden måste besöka frivården. Ord som "ändrad livsföring" fnyser han åt.
I en annan del av huset ska en fotboja spännas runt en vrist. Klienten får den information som krävs, kommandon ges till den elektroniska tekniken och när mannen lämnar huset följs han via datorer som avläses i Kriminalvårdens byggnader.
Dagen avslutas med kollegium. Personalen går igenom det som hänt och det som snart händer. Ett ärende handlar om en klient som uppenbarligen gått under jorden. Man bestämmer sig för att begära omhändertagande med hjälp från polisen.
En helt vanlig dag på frivården är slut.